Break free

Jag Flyttar vidare, ni är välkomma att besöka mig igen, där också!



Nu finns jag på http://rootlessme.blogspot.com/

Med samma gamla funderingar och fina saker som alltid.

Jag funderar på att börja skriva igenom för de var så fruktansvärt längesedan.
Nu har jag tagit studenten och igenomlevt de tre mest hektiska veckor jag varit med om. På väldigt länge iallafall. Så mycket har hänta att jag borde vara förändrar ända in i grunden. Så mycket av det som varit jag i tre år har kastats om och ruskats bort. Ändå känner jag mig som jag. Kanske mer jag än vanligtvis.

Jag väntar fortfarande på att paniken efter att ha slutat Globala, mitt gymnasium. Ska komma. Den har inte kommit än. Jag har inte gråtit någonting sedan onsdag kväll. Kvällen innan torsdag. Studentdagen. Mest grät jag i måndags. Eller nej. Mest har jag gråtit hela veckan. I en vecka. Måndag till måndag. Grät jag varje dag. Grät jag så mycket som man bara klarar av att gråta på en dag. Och kanske tom lite till. För allt.

Men jag kanske har gråtit klart nu. För den närmaste tiden iallafall. Eller också kommer gråten snart tillbaka när jag åter igen kastas in i förvirringen. Vad är det som händer? Varför har jag ingen kontroll?

I söndags blev jag kysst för första gången i mitt liv. De flesta vet de nu så jag kan gott berätta de för er också. Blogg läsare om ni finns kvar efter mitt långa uppehåll. Det var fruktansvärt på alla sätt och väldigt anorlunda än jag trodde att de skulle vara. För att göra en lång historia kort tror jag att jag hade historiens kortaste och intesivaste förhållande på en vecka. Jag klarade av förälskade och förvirring och iska och sorg och hela paketet. På en vecka. Lite mer än en vecka. Drygt en och en halv. Jag. Kajsa. Som oftas gör saker i snigeltempo. vars motto är att två steg framåt leder oftas till tre steg bakåt. Lite förändring har ingen dött av men mkt är inte alls hälsosamt.

Kajsas som tom blir förvirrad av att åka utomlands. Som helt enkelt inte kan förstå hur man kan vara i en stad, på en plats och sedan plötsligt någonheltannanstands. Och nu på en vecka är två personer kära i mig, jag skills från den plats som varit mitt hem i tre år. Jag får ett jobb. Jag klarar inte av de.
Men nu för första gången på säkert tre veckor har jag en hel helg utan någonting. Det är härligt. Att få tänka lite på vad som hänt. Att försöka förstå. Att hitta tillbaka och nu när jag är fri från allt de gamla. Allt de förvirrande. Lära känna de jag känner och de jag vill nu.

Jag drömmer helt fantastiska saker om nätterna. De mest fantastiska äventyr och sagor som jag får leva i under nätterna. Jag älskar de. Jag älskar att den verkligheten inte heller är lika intensiv som våran. Det är skönt. På sista tiden har det känns som om mitt nervsystem blivit överkänsligt. Som om allt värk. Alla känslor varit för starka båda de glada och hemska. För ljust. För mörkt. För glad. För ledsen. För förvirrad. För rädd. Men i dröm är de aldrig så intensiv och det är bra.

En till sak. Nu mins jag vad kärlek är. Jag hade alderlse glömt bort hur de skulle kännas och var så rädd för att jag kände fel. Men så drömde jag om de och känslor som jag inte haft på år dök fram. De är bra. Det är nog farligt att begrava kärleken. Bara nästa gång ska jag försöka att bli kär i någon som är kär i mig och inte få någon som jag inte är kär i att bli kär i mig. För vad jag insett under dessa veckor är att det är precis lika jobbigt. Nästan iallafall.

Nu ligger jag insvet i musik och känslan och behöver inte mer än så.

Tiden
Så Förvirrande
Den går så fort. Så om den snurrar runt lite skulle de göra mig glad. Även om jag aldrig kommer att få reda på det isåfall.
Men rent filosofisk, kan man verligen vara säker på att samma sak skulle hända igen om tiden gick tillbaka och gick om? När de gäller kvantfysik handlar mycket om slumpen.
Betyder de att jag skulle kunna ha levet ett annat liv än de jag lever? Eller kanske tiden hoppade men samtidigt fortsatte. Så nu finns de flera Kajsa. Som gör flera saker. I paralella universum eller så.

Jag skulle tycka om de. Men fortfarande. Det spelar ingen roll. För vi är inte samma person.
Även om vi var samma person så skulle vi inte vara de nu. Jag kommer alltid bara vara jag.
Men jag antar att det inte är så bara.

Men tiden är någonting vackert tycker jag
Fint. Fast jag vet inte om jag tror att de existerar. Gör de någonsn de? När existerar tiden? Det finns ju bara ett nu. Ingen utsträck sträcka. Bara ett evigt nu.

Men om man inte har något huvud da?

Vilken. Började bra. En riktig luring alltså. Gick iväg med ett starwarsplåster som jag är mkt stolt över och fick för mig att de var varm och drog på mig silvriga ballerina skor.

När jag kom hem gick jag och la mig. Jag ha fått den vanan. Det är som om de nio, tio timmar dagen består av är allderles tillräckligt. Sen klarar jag inte mer. Jag måste få vila en stund. Jag måste få komma bort från mig själv. Det är mer psykiskt än fysiskt. Att jag inte orkar vara vaken mer. Verkligenheten är för stark och påträngande och påtaglig. Den är för vass och skarp. Jag vill somna ifrån den.

Drömde. Jag drömmer nästan alltid. Om ett stort hus, museeumet över förintelsen som vi besökte i Berlin. Hur jag vandrade omkring där med någon bakom mig som talade om var jag var, vad som hände och vad jag skulle känna. Men för de mesta är jag trygg där. I min sömn. Även om obehagliga saker händer är jag trygg.

Hos sjukgymnasten idag. Har fruktansvärt ont sa jag. I ryggen. I knäna. I höften. I benen. Ibland, ja ganska ofta gör de så ont att de domnar bort av smärta. Hemskt. Men de sa jag inte. Jag sa bara att jag hade fruktansvärt ont.
Han: Ja fast de känner jag inte, du har bra stabilitet. Du behöver nog inte komma hit mer. Det finns inget jag kan göra för sig mer. Jag: men jag har ont. Han: nej du mår bra nu.

Kanske inbillar jag mig smärtan? Kan man göra de? Fast det är en bekant smärta som jag haft i flera år och som förut brukade vara godtagbar. Funerar på om han kanske aldrig funnit grunden till den och istället behandlat mig för någonting annat som också var fel men inte lika fel. Eller?

Läser massa böcker älskade böcker.

En judisk människa var och berättade i skolan idag. Mkt givande. Kunde inte låta bli att tänka lite på en bok jag läser och skratta för mig själv då och då. Härlig. Även om ingen annan fattade vad som va kul.

Har svårt att äta igen. Mår inte illa men blir äklad vid tanken på mat. Kul. Inte för att de är något större problem egentligen. Har dock inget problem med frukt. Eller smothi. Eller grönsaker. Blir äklad vid tanken på fett och kolhydraer om de inte sitter i chocklad. Överlever nog. Men ändå. Glömer att äta middag jämt. Sover liksom vid middagstid.

Fia ringde precis när jag vaknat. Mysigt. Och Annie skickade ett fint sms. Också mysigt. Vill ordna middag för de bästa, bästa vännerna. Är bara rädd att såra någon igenom att inte bjuda dem. Är samtidigt rädd för att de bästa inte vet att de är bäst. Hoppas de förstår de. Skull tycka om att a de allra bästa här och ta hand om mig. Fast de är förståss en ganska brokig skara. Inte så lika varanda alla. Ganska olika. Skulle bli lite konsigt. Är bra att ha många bästa. Inte bara en. Tycker inte om att vara för beronde av människor. Är rädd för att bli sårad tror jag.
En till anledning varför jag inte alls vill ha en relation av någon annan anledning än sexet. (roligt att skriva sexet, låter som en förslagen polska)

Fler anledningar till varför jag är så konstig

1. Jag klara liksom bara av att göra en sak åt gången. Blir uppslukad av någonting och är i de ett tag. Sen någonting annat. Klarar inte av för många saker på en gång. Kanske upplever jag verkligheten annorlunda. Intensivare. Mer. Iallafall får de inte plats så mkt. Och en relation skulle ta jätte mkt plats. Ta bort fokus från de jag måste ha fokus på just nu. De skulle inte funka. De är liksom ett heltidsjobb att vara deppig och må bättre.
2. Är kräsen
3. har låg självkänsla. Tror inte någon tycker om mig. Så de andra är egentligen en lögn. skulle älska en underbar uppslukand relation som tog mig bort från mig själv och gjorde mig lycklig. Har bara väldigt svårt att se att de skulle hända
4. har ingan fler bra anledningar

Har dessutom PMS. Är inte så rolig idag. Känner lätt galhumor.  Borde kanske inte lägga upp de här. Är för personligt. Men å andra sida. De läses av främligar och av vänner. Vänner gör de kanske ingeting om de vet mkt. Främligar spelar de ju heller ingen roll.

Älskar. Vet bara inte riktigt vad

Kommit hem från London. Åker till Berlin idag. Men först till Mormor. kommer såledse inte blogga på ett tag

Just nu tycker jag att livet känns så här. Suddigt. Snabbt. Och med en liten ljusmask i ögat...
Det är inget fel kanske men så känns det. Jag önskar att det här var veckor då allting gick så långsamt att det kändes som om man tuggar knäckebröd och går i lera. Jag önskar att min uppfattning av tiden var långsam. För oavsätt om tiden gick snabbt eller inte är det min uppfattning av dem som är relevant har jag lärt mig idag.

Någonting jag tycker om är den lilla bloggsvär som jag brukar spring omkring i när jag är uppkopplad.
Jag tycker om alla dessa flickor med sina vackra tankar och önskningar, ideer och berättelser. Jag tycker om att jag får veta saker om dem utan och hur öppet alla skriver. Inte som när man möter en människa i verkligheten. Då ska man vara atrig och trevlig och klara av en stort hål av att inte känna varandra. När man skriver till människor man inte känner kan jag vara ärligare. Jag är inte blyg. Det skriva ordet är alltid lättare tycker jag.

Jag tycker om att veta att det finns ännu fler människor med samma intressen som jag där ute. någon gång skulle jag vilja träffa dem allihop och veta hur ni är.

I brist på annat gott köpte jag en påse bilar att leka med
Sen släpade jag ut en stor spegel ut i snön i hopp om att kunna ta lite fina bilder
Det lyckades förvisso inte jätte bra men ändå...
(främlig, vad döljer du för mig, i dina mööörka ögon!!!)
'

Åh! Jag vill ha! Jag är fruktanvärt sugen

Jag ska åka till London om två veckor
Sen ska jag åka till Berlin om tre veckor
Jag försöker förstå det men det gå inte så bra
Fast härligt är det

Det här är min kyrka. Det är en fruktansvärt ful bild på min kyrkan men det är trotts allt min kyrka.
Även om jag inte alltid vet om jag är tronde eller in vet jag att jag och alla andra för den delen alltid kommer att vara välkommna där. Det är en av de tryggast platser jag vet.

Men just idag är jag lite extra stolt över att det är just MIN kyrkan
Vi är den andra frikyrkan i hela Sverige som har röstat igenom homoäktenskap i kyrkan.
vilket är tur att vi gjorde för annars hade jag lämnat kyrkan ögonaböj.

Plötsligt tillhör jag en församlig som slår ett slag för hbt rörelsen. Nej inte ens de. Jag tillhör en församlig där de ses så naturligt att det egensligt inte har varit några diskutioner. Där beslutat kommit naturligt och ganska samstämmigt.

Men det som ändå gör mig stoltast och gladas är det faktum att vi rör om lite. Att det finns så många människor ute i landet som som är fruktansvärt så upprörda att de nästan kreverar på sina små kärnfamlijsälskaden, homofobiska rumpor! Vi är en församlig som leds av synd och som går i synd. Vi är människor som gått vilse och eftersom pastor lasse är homo så hur ska vi kunna få frästning och räddas när vår hede hänger sig åt synd.

Här kan ni läsa artikelt om Lasse och församligen.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=204709

Jag älskar raggsockar. Det är för tillfället mitt favorit plagg.
Jag är en såndär typ som anser att man inte på några vilkor får ha på sig skorna inomhus (om de inte är fasligt fina förstås) eftersom...

1. Golven blir smutsliga - man måste städa mer - slöseri med jordens resurser
2. Skulle ni vilja att någon gick omkring med skritiga skor hemma hos er?
3. Man blir mycket mer avslappnad, bekväm och mysfaktorn ökar när kängorna åker av
4. På smuttsiga golv kan man inte sitta och dricka tea, läsa eller picknicka
5. Man slipper vinterslaskgeggan
6. Fötterna mår bättre
7. Det finns så många fina strumpor som bara väntar på att få visa upp sig och prata med sina andra strumpkompisar.

Raggsockarna är alltså oumbärliga i min kamp mot kalla golv.

Dessutom är jag väldigt frusen av mig. Raggsockar kan bo i skorna på promenade eller när man står och väntar på den försenade tunnelbanan, när man vintersportar, de funkar när man springer omkring i skolan och de är utmärka att ha när man ligger i sängen. De är ett bekvämt plagg. Dessutom är de väldigt söta. Särskligt några stycken på lager. Och tofflor i all ära men... man kan ju inte ha tofflor på sig på natten. Och hur mkt jag än älskar mina tofflor är mina raggsockar mycket mindre och praktiskare att ta med sig. Det är bra att ha ett par i väskan. Iallafall nu på vintern. Ifall man ska hem till en vän, eller bosätta sig på biblioteket i några timmar.

och när man ligger hemma och är sjuk hos katten är det mysigt som attas